Det har nu gått mer än 2 månader sen du lämnade mig, 2 månader sen jag såg dig, bar dig och klappade din mjuka och fina päls.
Tiden har gått fort, men ändå så långsam. Du är med mig hela tiden, djupast i mitt hjärta vilar din plats. Varje grej jag gör, fokuserar på och kämpar med, ja då ger du mig styrkan till att prestera. Att finna den inre styrkan som jag vet att jag har inom mig, men som kan vara svår att finna i vissa lägen. Men du hjälper mig, du gör mig stark. Det räcker bara att tänka på dig och all den kärlek jag fick under min uppväxt, sådan där kärlek som bara är helt naturlig. Inga krystade ord, inga tvingade gester, måsten eller några som helst baktankar, bara äkta kärlek, som enbart ett djur kan ge.
Ingen förstår nog hur mycket du betydde för mig, du var min bästa vän i 6 år. Den som fanns där i alla lägen, oavsett om jag var glad eller ledsen så fanns du där för mig. Minns inte hur många gånger jag har blivit tröstad när jag har varit ledsen, inte ett enda ord har blivit sagt. Men den där oskyldiga blicken från dina stora och kloka ögon, den gav mig mer tröst än vad 1000 ord kunde göra.
Dagarna går, och mitt liv går vidare som förut. Allting är sig likt, men ändå har ingenting varit sig så olikt. DU är ju borta nu, DU saknas, mitt liv är som ett pussel och DU är den saknade pusselbiten. Men, jag vet att du har det bra nu, och det det får mig att bli lugn och gör mig lycklig.
Tack för allt P, jag saknar dig <3
/ Bea